Moster!

För en vecka sedan fick jag den bästa julklappen på många år: Jag blev moster!

Min storasyster födde en liten kille som kommer heta Edwin. Det är obeskrivliga känslor som fyller mig varje gång jag tänker på honom. Till att börja med känns det lite konstigt, då det som sagt inte är mitt barn, men att jag ändå reagerar så starkt. Kan man säga att det "känns fantastiskt", eller är det för klyschigt..? 

I början vågade jag inte hålla honom, han såg så ömtålig ut. Men efter att ha observerat Sara ett tag, sett hur hon höll och hur hon gjorde, så vågade jag. (Om jag satt i en stor, mjuk soffa det vill säga.. Haha..)  Idag vågade även lillasyster Louise hålla honom. Med lika stor rätt till mosterskapet såg jag, direkt hon fick honom i famnen, hur hon växte som människa, hon blev trygg och säker, som om hon skulle kunna rädda honom från hela världen! 

Så har vi pratat om det där med hundar, om ni sett hur en tik reagerar om hon hör ljudet av valpar. Vi har kommit fram till att människan inte är så olik djuren: så fort Lillkillen gnyr eller grymtar så kommer alla hormoner bort sig, de går vilse inombords, man vill hjälpa, man vill rädda. Sen när han sover vill man bara titta och pussa. Man kommer på sig själv med att stå och stirra och le. 

Så ja, det känns fantastisk att vara moster, det är verkligen något jag rekommenderar! Hehe! 

Om mina egna mostrar eller faster läser detta vill jag passa på att slänga in en julhälsning: Ni är guldväda som tog hand om mig när jag bara var en liten valp. God Jul, önskas alla där ute!